Halli hallå!
Nu känns det som att jag börjar ta tag i mitt liv.
På tiden, kan man ju tycka. 
Har gjort upp ett träningsschema med Cajenne, riktigt skönt att vi är två om saken eftersom man blir mer motiverad. Inga mer dåliga ursäkter för att göra något jag egentligen mår bra av.

Varför undviker jag det? När jag kommer igång tycker jag ju att det är så sjukt skönt. Jag mår så bra när jag går därifrån och vet att jag bygger muskler. Jag mår så bra när jag gör på det sätt jag själv tror är rätt. 
Mår mindre bra när folk kritiserar mitt sätt att träna och mitt sätt att tänka. Jag börjar spekulera. 
Gör jag verkligen rätt? Kommer jag få något resultat? Har han rätt? Har hon rätt?

Kanske är det som någon en gång för inte så länge sen sa till mig när jag delade med mig av mina tankar. 
Kanske är det så att jag måste välja min egna väg och lita på att den passar mig bäst. För trots allt, förutom dig själv är det ingen förutom utbildade personliga tränare som kan veta vad som passar dig bäst.tr

Alldeles för mycket den här senaste veckan har påmint om det förflutna.
Mitt lärdomsfulla men ack så smärtsamma förlutna. 
Jag tänker att jag inte ska göra samma misstag som förr, att jag kan begränsa mig.
Det är nog inte särskilt troligt.
Ingen kan begränsa sig särskilt väl om den egentligen vill prova sig fram, vill se om saker kommer bli som förr.
För allvarligt talat, vem vill inte veta om den är bra nog?

Hur långt låter man det gå när man låter andra styra ens liv?
Jag menar, de med flick- eller pojkvänner som låter dem bestämma vem som får och inte får finnas i deras liv?
Eller ens en sån lätt sak att man ursäktar sig för vad man äter, vilket humör man är på eller allmänt hur man är?
Typ "men man ska få unna sig ibland också". Vad har folk för rätt att bry sig om du äter två rutor marabou eller tre?

Jag är själv ett klassiskt exempel på ursäkter hit och dit. Mest för att jag är osäker på mig själv, vilket gör att jag länge har varit sån som längtat efter bekräftelse. Gärna nu också, särskilt om jag har en dålig dag. Så synd bara, att folk ska göra det till en vana att påpeka att "hon bör verkligen inte äta McDonald's och sånt" men egentligen, om man ser den där tjejen på donken en gång, hur kan man veta hur ofta hon äter där? Eller varför ens påpeka sådant, hon kan lika gärna ha ätstörningar och kanske för en gångs skull tar en meny?

Jag blir så himla förbannad på det, för jag vet att jag själv kanske inte är en sådan som bör äta hamburgare, pizza, godis eller chips men vad är meningen med livet om man inte kan göra det man själv tycker om?
Okej, om jag hade varit inne i en diet eller försökt banta, då är det väl okej för mig att jag inte äter skräpmat men vem är du bestämma det?
Det är väldigt jobbigt (och det vet jag själv) att försöka äta nyttigt utan stöd från vänner och familj, hur många går till exempel inte och tar en chokladbit ur skafferiet om det ligger en chokladkaka där? Man kanske precis har vunnit en konflikt med sig själv och tänker att "det här är jag värd" och sen från man höra från folk man kanske trott var ens vänner att man inte borde äta så mycket med den kroppsstorlek man har. 
Snälla rara människor, tänk er för. Det är sådant här som leder till ätstörningar.

När jag sitter här ända in på småtimmarna, sömnlös med min rinniga näsa är det mycket som flimrar förbi i hjärnan. 

Jag funderar på upphoven till alla bråk, allt velande fram och tillbaka under det här året.

Jag har helt enkelt blivit en sådan person som inte vill vara beroende av andra människor. Rättare sagt så hatar jag att vara beroende av folk, oavsett om det gäller vänner eller mer än så. Jag hatar också att vara ensam när jag inte vill vara det. Ibland hittar jag på ursäkter för att jag faktiskt vill vara ensam, men de stunder jag faktiskt är det har jag svårt att uppskatta det. 

När jag blir "för beroende" av en människa sker det per automatik att jag börjar känna tvivel. Jag kan inte riktigt förklara det, jag tvivlar bara på att de som kanske är mina bästa vänner vill mitt egna bästa. Det sker alltså i mitt huvud, ingenting jag egentligen kan styra över. Jag känner tvivel, backar några steg och om då den personen vill följa efter skapar jag onödiga konflikter. Jag har ingen aning om varför, det kan vara mitt enda sätt att styra över min relation till andra människor. Många kan tro att jag gör det för jag inte tycker om dem längre, för att jag är less, men jag kan inte rå för det. Jag backar utan att själv veta om det, blir mer lättirriterad (för att vara en tjej med kort stubin i vanliga fall är det rätt illa) för att några dagar, ibland kanske någon vecka efteråt ångra, inse, be om förlåtelse. Jag tänker att jag är väldigt otacksam mot alla mina vänner som faktiskt står ut med mig, för egentligen borde de inte det. 

Jag och två kompisar som står mig väldigt nära satt och diskuterade SATC (Sex And The City) för några veckor sen. Vi började diskutera vilka av personerna i serien vi isåfall skulle kunna vara, om vi relaterar till verkliga livet i Härnösand, Sverige. Vi satt och grubblade ett bra tag och kom till slut fram till att jag är Miranda. En till utseendet spinkig, lång, korthårig rödblond advokat (självklart jämförde vi ju beteendet och personligheten). Hon är skeptisk, ganska kontrollerande och cynisk (betyder i grund och botten känslokall, fräck). Hon ser inte sig själv på samma sätt som hennes vänner ser henne utan nedvärderar gärna sig själv, tröstäter och när hon väl släpper in någon förlitar hon sig alldeles för mycket på den personen.

Först när Elin och Emelie sa att jag var Miranda skrattade jag typ, sen kom jag på att jag varje gång någon är särskilt snäll mot mig överväger jag i mitt huvud om den är allvarlig eller om den driver med mig. 
För lite mindre än ett år sen blev jag tillsagt upprepade gånger att jag är paranoid. Då blånekade jag. Nu sitter jag och funderar på om jag bara är otroligt osäker eller om jag faktiskt är det. 

Sjukt nice. Hoppas ni får en fin lördagskväll!

Längtar tills nästa, vill inte att säsongen ska ta slut!

Damon och Elena måste bli tillsammans, de bara måste!

Nu ska jag slänga mig ner under täcket och ta den första riktigt bra sömnen på länge.

För första gången på flera veckor känns det som att jag kommer kunna sova gott.

Jag gymmade lite på idrotten imorse, men man känner liksom inte suget att gymma på skolan så jag tror jag åker in tidigare imorgon bitti och gymmar på Spegeln. Känner mig lite mer hemma där. Då ska jag fan köra brutalbänken också!

Spanskaprovet gick ASBRA. Jag kunde svara på exakt alla länder i Latin- och Sydamerika, deras huvudstäder och vad som var typiskt dem. Tre timmars slit igår satt inte så illa med andra ord.

Matten var inte så speciell, satt och snackade fotboll med lärarn och gjorde ett och annat tal. Borde kanske egentligen tagit med mig boken hem men jag känner att jag måste fokusera på Engelskan och framförallt samhällskunskapen som jag ligger så äckligt efter i.

Så vad gör jag här? Eh. En gåta inte ens jag har svar på, trots att jag är Mästaren.

Skulle ta en springtur efter min träningsnarkoman till väns schema som han lade upp för mig, men eftersom jag har varit sjuk nyss (och ärligt, hur dålig kondis har jag inte???) så sprang lite drygt två kilometer i hög takt (mycket högre än jag brukar ha i vanliga fall). På vägen tillbaka tänkte jag att jag skulle prova de där intervallerna han sa åt mig att köra, maxa/spurta 5x300 meter med 30-40 sekunders vila emellan, 5x150 meter med samma vila, 5x50 meter med samma vila.

Jag kände direkt efter jag hade sprungit 200 meter (vilket blir ungefär fyra lyktstolpar) att jag inte skulle klara att köra så långt så många gånger, så jag försökte köra tre, men till slut började jag köra två lyktstolpar, vila och sedan köra två lyktstolpar igen.

Jag tyckte att det förmodligen var bäst att sänka avståndet och ha regelbundna intervaller hela vägen tillbaka istället för att spurta och sen inte orka alls. 

Jag är otroligt besviken på mig själv ändå, mitt maxtempo (som jag körde då i alla fall, ångrar att jag inte försökte ännu mer) räcker verkligen inte förbi många spelare på fotbollsplanen. 

Jag tror inte alls det sitter i min kropp egentligen, jag tror att det sitter i mitt huvud. Jag har aldrig riktigt behövt kämpa för något i mitt liv som minsta barn med väldigt mycket äldre systrar som också passat upp på mig. Jag har heller aldrig behövt ha en riktig fysträning i mitt liv som varken innebandy eller fotbollsspelare och jag tror att det har förstört mitt psyke lite. Min bekvämlighet tar över. 
Det gäller att börja kämpa, jag måste ju för fan klara några futtiga intervaller?

Nästa intervallöpning jag ska köra har jag planerat in på söndag, eventuellt.

Jag har bestämt mig, här vänder det. 

Förlåt att jag är världens besserwisser, men ALLVARLIGT TALAT.

Låter det rätt att motorcykel ska vara isärskrivet eller?

Så himla äckligt less på felstavningar hit och felstavningar hit.

Det värsta är att de som särskriver mest är vuxna, ja men hallå?!

Så himla aggro.. Och de som stavar "medecin", "pencelin", "vell", "väll".

MEST AV ALLT alla som verkar ha något särskilt problem med att skilja på ä och e.

Typ: "jag är inte hemma en." "nej men endå". "den ända orsaken till det var..".

Såhär skiljer ni på enda och ända: enda, tänk på siffran 1. Ända, tänk på rumpan, eller "jag ska ända till stan". Enda används bara i sammanhang som "hon var den enda där" "tror du att du är den enda eller?".

Och "en" skriver man bara om man ska skriva "en bil" "en blablabla" "en korv" inte fan vet jag vad ni vill använda för substantiv, men "än" används bara i tidsbegrepp. "Ska du inte dit än?"

Och "endå". Allvarligt? behöver jag verkligen säga något ens? ÄNDÅ!!!!!!!!!! Lär inte vara såå jäkla svårt att lära sig att det heter ändå med ä.

Förlåt för mitt lilla utbrott.. Linn, atleast you agree with me

Egentligen. Jag kan minnas att jag för ungefär två år sen satt och sjöng med och kände lyckan välla inom mig till en låt som jag nu inte lyssnar på annat än när jag är nere. Det är alltså numera en låt jag gråter till. Varför?

Ingen vet.

Antingen är det jag som bara förändrats eller så är det bara att man inser mer. Kanske har man mycket mer problem i sitt förflutna att tänka tillbaka på nu än förut.

Förmodligen alla delarna.

Jag ska bli bättre, jag ska bli bra. Jag ska inte skriva deprimerat på den här bloggen, det här är en nystart.

Men, för alla er där ute som känner att hoppet sviker er - det är okej att må dåligt, det är helt okej. Det är faktiskt bra att släppa loss allt som behöver komma ut för att sedan börja bygga sig upp igen.

Vad som är ännu bättre - som också jag gjort - är att skriva ner exakt hur ni känner. Skriv, det kanske känns jobbigt men det är otroligt skönt sedan. Jag tittade för någon månad sen tillbaka på anteckningar jag skrivit i början på januari och kände en enorm känsla.

Stolthet kände jag. Jag kände mig stolt över att ha kommit så långt trots allt som hänt.

Jag kan fortfarande ha svackor, dåliga dagar. Vem kan inte det?

Jag är så himla glad att jag har rensat bort allt och alla som skadat mig ur mitt liv.

Jag hade dessutom en period där jag skämdes över mig själv och över den jag var. Tänkte jämt på hur folk kunde tänkas se på mig. Jag mår så otroligt mycket bättre nu, jag kämpar fortfarande - men inte för hur alla andra "tycker och tänker" utan för min egen skull.