Ja, livet alltså.
Vaknade med en otrolig huvudvärk imorse och blev alltså hemma från skolan. Ska ladda för att gå imorgon, men först tänkte jag se första avsnittet av Stalkers då jag var på träning när det sändes igår.

Sitter här på mitt rum med tända ljus som snart är på väg att brinna ut.
Är så lycklig över det jag har. Över min älskade kusin som jag äntligen fått tillbaka i mitt liv och över mina fantastiska vänner och klasskompisar som jag förresten ska åka till Italien med i trean. Jag är framför allt lycklig med vad jag åstadkommit hittills.
Att jag vågar stå på mig själv, vågar satsa på det jag tror på.
Börjat träna, och mår så bra av det.
Kört igång med både fotboll och innebandyn igen och mår så fruktansvärt bra av att jag faktiskt vågar försöka, vågar göra fel och vågar resa mig upp igen.
Idag skedde något som jag faktiskt blev mer berörd av än jag någonsin trott. Min syster hade varit på ultraljud och plötsligt känns det verkligt att jag ska bli moster. Den lilla krabaten var 18 centimeter och jag fick se bilder på den där den låg i magen.
Snart är du här, lilla vän. Och gudis vilka kärleksattacker jag ska överösa dig med. Otroligt hur man kan känna på det här viset för någon som inte är fött än, för någon man aldrig ens träffat.

Så otroligt härligt när man känner en sån här känsla, ibland tar man det verkligen för givet men oj vad jag borde sluta tycka synd om mig själv de dagar som faktiskt känns värdelösa, även om de är färre nu.

Med risk för att låta som vilken liten tjej som helst: jag älskar er så fruktansvärt mycket, mina fina fantastiska vänner, min otroliga familj och min underbara släkt.