Egentligen. Jag kan minnas att jag för ungefär två år sen satt och sjöng med och kände lyckan välla inom mig till en låt som jag nu inte lyssnar på annat än när jag är nere. Det är alltså numera en låt jag gråter till. Varför?

Ingen vet.

Antingen är det jag som bara förändrats eller så är det bara att man inser mer. Kanske har man mycket mer problem i sitt förflutna att tänka tillbaka på nu än förut.

Förmodligen alla delarna.

Jag ska bli bättre, jag ska bli bra. Jag ska inte skriva deprimerat på den här bloggen, det här är en nystart.

Men, för alla er där ute som känner att hoppet sviker er - det är okej att må dåligt, det är helt okej. Det är faktiskt bra att släppa loss allt som behöver komma ut för att sedan börja bygga sig upp igen.

Vad som är ännu bättre - som också jag gjort - är att skriva ner exakt hur ni känner. Skriv, det kanske känns jobbigt men det är otroligt skönt sedan. Jag tittade för någon månad sen tillbaka på anteckningar jag skrivit i början på januari och kände en enorm känsla.

Stolthet kände jag. Jag kände mig stolt över att ha kommit så långt trots allt som hänt.

Jag kan fortfarande ha svackor, dåliga dagar. Vem kan inte det?

Jag är så himla glad att jag har rensat bort allt och alla som skadat mig ur mitt liv.

Jag hade dessutom en period där jag skämdes över mig själv och över den jag var. Tänkte jämt på hur folk kunde tänkas se på mig. Jag mår så otroligt mycket bättre nu, jag kämpar fortfarande - men inte för hur alla andra "tycker och tänker" utan för min egen skull.