Hur långt låter man det gå när man låter andra styra ens liv?
Jag menar, de med flick- eller pojkvänner som låter dem bestämma vem som får och inte får finnas i deras liv?
Eller ens en sån lätt sak att man ursäktar sig för vad man äter, vilket humör man är på eller allmänt hur man är?
Typ "men man ska få unna sig ibland också". Vad har folk för rätt att bry sig om du äter två rutor marabou eller tre?

Jag är själv ett klassiskt exempel på ursäkter hit och dit. Mest för att jag är osäker på mig själv, vilket gör att jag länge har varit sån som längtat efter bekräftelse. Gärna nu också, särskilt om jag har en dålig dag. Så synd bara, att folk ska göra det till en vana att påpeka att "hon bör verkligen inte äta McDonald's och sånt" men egentligen, om man ser den där tjejen på donken en gång, hur kan man veta hur ofta hon äter där? Eller varför ens påpeka sådant, hon kan lika gärna ha ätstörningar och kanske för en gångs skull tar en meny?

Jag blir så himla förbannad på det, för jag vet att jag själv kanske inte är en sådan som bör äta hamburgare, pizza, godis eller chips men vad är meningen med livet om man inte kan göra det man själv tycker om?
Okej, om jag hade varit inne i en diet eller försökt banta, då är det väl okej för mig att jag inte äter skräpmat men vem är du bestämma det?
Det är väldigt jobbigt (och det vet jag själv) att försöka äta nyttigt utan stöd från vänner och familj, hur många går till exempel inte och tar en chokladbit ur skafferiet om det ligger en chokladkaka där? Man kanske precis har vunnit en konflikt med sig själv och tänker att "det här är jag värd" och sen från man höra från folk man kanske trott var ens vänner att man inte borde äta så mycket med den kroppsstorlek man har. 
Snälla rara människor, tänk er för. Det är sådant här som leder till ätstörningar.