När jag sitter här ända in på småtimmarna, sömnlös med min rinniga näsa är det mycket som flimrar förbi i hjärnan. 

Jag funderar på upphoven till alla bråk, allt velande fram och tillbaka under det här året.

Jag har helt enkelt blivit en sådan person som inte vill vara beroende av andra människor. Rättare sagt så hatar jag att vara beroende av folk, oavsett om det gäller vänner eller mer än så. Jag hatar också att vara ensam när jag inte vill vara det. Ibland hittar jag på ursäkter för att jag faktiskt vill vara ensam, men de stunder jag faktiskt är det har jag svårt att uppskatta det. 

När jag blir "för beroende" av en människa sker det per automatik att jag börjar känna tvivel. Jag kan inte riktigt förklara det, jag tvivlar bara på att de som kanske är mina bästa vänner vill mitt egna bästa. Det sker alltså i mitt huvud, ingenting jag egentligen kan styra över. Jag känner tvivel, backar några steg och om då den personen vill följa efter skapar jag onödiga konflikter. Jag har ingen aning om varför, det kan vara mitt enda sätt att styra över min relation till andra människor. Många kan tro att jag gör det för jag inte tycker om dem längre, för att jag är less, men jag kan inte rå för det. Jag backar utan att själv veta om det, blir mer lättirriterad (för att vara en tjej med kort stubin i vanliga fall är det rätt illa) för att några dagar, ibland kanske någon vecka efteråt ångra, inse, be om förlåtelse. Jag tänker att jag är väldigt otacksam mot alla mina vänner som faktiskt står ut med mig, för egentligen borde de inte det. 

Jag och två kompisar som står mig väldigt nära satt och diskuterade SATC (Sex And The City) för några veckor sen. Vi började diskutera vilka av personerna i serien vi isåfall skulle kunna vara, om vi relaterar till verkliga livet i Härnösand, Sverige. Vi satt och grubblade ett bra tag och kom till slut fram till att jag är Miranda. En till utseendet spinkig, lång, korthårig rödblond advokat (självklart jämförde vi ju beteendet och personligheten). Hon är skeptisk, ganska kontrollerande och cynisk (betyder i grund och botten känslokall, fräck). Hon ser inte sig själv på samma sätt som hennes vänner ser henne utan nedvärderar gärna sig själv, tröstäter och när hon väl släpper in någon förlitar hon sig alldeles för mycket på den personen.

Först när Elin och Emelie sa att jag var Miranda skrattade jag typ, sen kom jag på att jag varje gång någon är särskilt snäll mot mig överväger jag i mitt huvud om den är allvarlig eller om den driver med mig. 
För lite mindre än ett år sen blev jag tillsagt upprepade gånger att jag är paranoid. Då blånekade jag. Nu sitter jag och funderar på om jag bara är otroligt osäker eller om jag faktiskt är det.