Det känns lite jobbigt just nu. Ett ledband i knät verkar ha fått sig en smäll, och efter att ha vilat från träningen någon vecka känns det väldigt irriterande att något sådant ska hända. 

 

Jag kan inte rå för det, men blir fruktansvärt provocerad av saker folk säger, och saker jag ser. Jag vill vara lika lyckad i min träning, i mitt skolarbete och i min vilja som andra. Jag vill också kunna slutföra saker, men jag är förbannat dålig på det. Jag vet inte varför, om det är en del av mig eller om jag bara blivit curlad och uppvuxen så, men jag är less på det som fan. Jag överväger att gå till gymmet imorgon och åtminstone köra överkropp, men frågan är hur bra den idén vore. 

Förutom det är mina pengar slut, mitt sparkonto kommer tömmas de närmsta månaderna och detsamma gäller mitt psyke. Jag kommer bli så utpumpad av allt skolarbete (jag är det redan, men det blir förmodligen ännu värre framöver) och jag kommer inte orka med något. Till råga på det ska Håkan Hellström spela på Ullevi den sjunde juni, och att se honom där är ungefär det enda jag vill göra någonsin. Så livet känns skapligt tufft just nu. Det känns som att mycket går emot mig, men jag försöker tänka att det finns folk som har det värre. Igår skänkte jag därför 50 kronor till barncancerfonden. 

Jag måste försöka ta mig ur mitt perspektiv och se det ur andras synvinklar. Sluta fokusera på det negativa och ta itu med det som faktiskt går att ändra. Punkt. Skriva av sig deluxe.