Send me on my way

London, april 2014. I fell in love completely.

 








 
 
 

Studentbal





 

En oredigerad och fantastisk liten pojke







 
 
 

Pulling against the stream

 





 

 

Självporträtt

Bakgrunden är inte optimal men det var det bästa ljuset jag kom åt. 







 
 
 

Untz

Idag är det exakt en vecka till det att Eva-Lotta och jag hoppar på tåget ner till huvudstaden och Avicii. 
Det ska bli riktigt jävla nice och det är bara att hoppas att jag får komma till vårdcentralen imorgon så de kan fastställa vad som är fel i mitt knä. Förhoppningsvis är det inget långvarigt men om inte annat så kan de dokumentera skadan ifall att jag skulle få problem i framtiden. 

Så här ser det vänstra knät ut just nu, och det skrämmer mig lite. Det värker inte på samma sätt som innan men ont gör det fortfarande. Som man kan se så är det väldigt svullet, knäskålen syns nästan inte.

Förutom det har jag sjukt ont i magen och en huvudvärk som ligger och gnager. Det är alltså inte så bra med mig just nu, men jag kämpar på!

En som bygger upp dig, en som gör dig svag.

Det känns lite jobbigt just nu. Ett ledband i knät verkar ha fått sig en smäll, och efter att ha vilat från träningen någon vecka känns det väldigt irriterande att något sådant ska hända. 
 
Jag kan inte rå för det, men blir fruktansvärt provocerad av saker folk säger, och saker jag ser. Jag vill vara lika lyckad i min träning, i mitt skolarbete och i min vilja som andra. Jag vill också kunna slutföra saker, men jag är förbannat dålig på det. Jag vet inte varför, om det är en del av mig eller om jag bara blivit curlad och uppvuxen så, men jag är less på det som fan. Jag överväger att gå till gymmet imorgon och åtminstone köra överkropp, men frågan är hur bra den idén vore. 

Förutom det är mina pengar slut, mitt sparkonto kommer tömmas de närmsta månaderna och detsamma gäller mitt psyke. Jag kommer bli så utpumpad av allt skolarbete (jag är det redan, men det blir förmodligen ännu värre framöver) och jag kommer inte orka med något. Till råga på det ska Håkan Hellström spela på Ullevi den sjunde juni, och att se honom där är ungefär det enda jag vill göra någonsin. Så livet känns skapligt tufft just nu. Det känns som att mycket går emot mig, men jag försöker tänka att det finns folk som har det värre. Igår skänkte jag därför 50 kronor till barncancerfonden. 

Jag måste försöka ta mig ur mitt perspektiv och se det ur andras synvinklar. Sluta fokusera på det negativa och ta itu med det som faktiskt går att ändra. Punkt. Skriva av sig deluxe.

Med lite kyla och mycket glädje.

Sitter här med ett kylomslag på mitt stackars knä som fortfarande inte är bra efter att ha vridits på matchen igår. Har aldrig varit med om liknande och måste erkänna att jag är lite rädd, men Lunken har lovat att kika på det imorgon. 

Jag har dock mycket lycka i kroppen just nu, dels på grund av matchen som vi vann stort igår, med 20-1, där vi höll spelet på en relativt jämn nivå matchen igenom, och faktiskt gjorde väldigt bra ifrån oss. Bästa matchen vi spelat iår, vågar jag nog säga. I första bytet jag var inne vred jag till knät men spelade hela matchen ändå eftersom jag så hemskt gärna ville vara med och vinna.
För det andra så vann herrarna OS-guld i stafetten idag! Det var en sjuk känsla att se, med tanke på att damerna vann igår också (dock med lite mer spänning) så var det historia som skrevs idag. Inget land har vunnit stafetten på både dam- och herrsidan sedan år 1972, och det var Sovjetunionen.

Nu ska jag försöka skriva klart mina uppgifter på textkommunikationen, läsa lite ur svenskan och eventuellt försöka flumma ihop engelskuppsatsen jag inte alls tycker känns lätt att skriva. Den är liksom jobbig att skriva psykiskt, men fick lite andra synvinklar av min kompis mamma i fredags. Det kändes riktigt bra faktiskt. Måste ta tummen ur röven nu, kommer vara så värt det när det är dags för studenten.

Here we go

Är så fruktansvärt taggad för utgången imorgon, det var längesen och ska bli otroligt roligt. 

Det var sjukt skönt att vara ledig idag och jag kan gärna tänka mig att få vara fredagsledig resten av terminen! (Bild från igår, torsdag.)

Hon flyger iväg som ett pappersflygplan.

I believe that the solution to most problems is to learn to love the imperfections.
 

 
 

Stora drömmar blir lite större här

Hur kommer det sig egentligen att folk bara försvinner? Tar en promenad ut ur ens liv och aldrig mer kommer tillbaka? Man kan se dem varje dag i skolan men ingenting är som förut.
Det är lätt att vara efterklok, kanske borde jag gjort på det där sättet eller på ännu ett annat, men gjorde jag så fel? Jag var ju bara mig själv.

Så, en människa jag aldrig har velat vara utan i mitt liv har nu stegat ut ur det, och blivit någon jag inte ens känner längre. Inom loppet av några månader. Kanske är det lika bra så, kanske inte. Det känns tomt utan henne.

Hon flyger med egna vingar.





We all good

Är alltså ledig idag. Eller ledig och ledig, vi har egentligen en lektion idag och på den är det arbete på valfri ort.
Sitter i soffan nere hos mig och tänkte kolla på lite serier, annars får vi se vad dagen bjuder på. 

Var hos tandis igår och det gick relativt bra, fick en bra premieklass och jag har nu valt att ha frisktandvård. 
Annars är det väl bra, har inte så mycket att säga, det händer inte så mycket just nu.
Det är skönt att vara ledig men skulle gärna vilja att helgen kom nu så jag kan få dra ut med mina amigos, det var ett tag sen nu!

I dare you

Så på fotot igår fick vi i uppgift att välja ut våra tio bästa bilder och lägga i en mapp och lämna in till läraren. Blev lite smått nostalgisk och väljer nu att lägga upp några av dessa samt några jag knäppt på fritiden senare.



 






 
 

Människans bästa vän.







 

RSS 2.0